0
Är i parken och går, söker efter den lilla sol som kommer igenom de stora målnen som innehåller den grå skalans alla nyanser. kan inte vara mer än 15 i luften. 3 meningar ekar långt bort i fjärran "Djupa andetag" "Gråt inte" "Det går över". Solen är helt borta nu. För några minuter sedan var allt lungt, åt frukost, tittade på youtube, chattade på FB. "6:45 är hon inte klok" Tittar på busslistan som går mycket senare. "Perfekt en mycket senare tid, den passar så mycke bättre, 50 spänn dit och samma hem" klockan tickar och youtube videon börjar gå mot sitt slut. "Är detta mitt liv nu? 100 spänn per dag? bara plugg? och ingen ork till annat?" Känner viljan efter luft bli allt större, synen blir grumlig och viljan att fly, börjar ta övertaget. Tar inte många sekunder innan dator och tallrik står övergivna vid bordet. Kläder från dagen innan borta och ytterdörren smäller igen. Allt är nästan som vanligt igen, folk gör det de ska, ungdomar springer mot skolan, fåglar kvittrar och fiskarna simmar i kanalen. Kylan och regnet börjar ge en känsla av att det kanske är dax att gå hem. Med motvilja i benen och ett tryck över bröstet bär det av från trädkronans skydd som paraply, till ett ställe där ångest, ilska, ensamhet och förtvivlan lagt sitt bo. Det kommer inte bli lätt, men någon dag ska jag känna lycka igen helt på egen hand...