Forfarande denna ångest och tårögdhet.
Ser på filmer hur man ska skriva en essä men fattar fortfarande inte.
längtan att hoppa av universitetet är större än någonsin.
Den ångest och förtvivlan som tydligen finns där, börjar verligen skrika efter hjälp. Som det känns i detta nu så vill jag ingenting och hjälp från en psykolog verkar vettigast.
Bara öppna locket och erkänna...
jag hatar mitt liv!!! jag har verkligen ingenting! jag vet ingenting, jag känner ingenting (föruton förtvivlan).
Tittar jag på klockan blir jag stressad och vet inte vad jag ska göra.
Det som gör mig mest ledsen är... att jag hatar mig själv...
Hata inte dig själv. Men om du ska göra det så kom bara ihåg att jag älskar dig massor.